Skip to content

Gilla, lämna eller förändra?

28 juni, 2011

Uppdragsgivare och utförare måste spela i samma lag. Spelar de inte i samma lag kommer all energi gå åt till dragkampen om vem som har rätt och vems väg man ska ta. Och under tiden som dragkampen pågår kommer andra lag att segla förbi utan större ansträngning. Har man ambitioner med verksamheten, om man vill bli bäst eller åtminstone bättre är detta fullständigt förödande. Det gäller säkert i alla organisationer. I politiskt styrda organisationer, där målen och ambitionerna med verksamheten kan vara nästan oändligt många, är risken påtaglig att laggemenskapen uteblir till förmån för ”vi och dem”, ”tjänstemän och politiker”.

När man hamnar i en sådan situation, där det är motsättningar och bristande förtroende istället för fokus och gott förtroende, har man tre val: gilla, lämna eller förändra.

En förutsättning för att gilla läget är nog att man ändå inte bryr sig om hur det går med firman och att man är tillräckligt nöjd med att få lön för tiden man spenderar där. Eller kanske biter man ihop och håller ut av pliktkänsla? Eller så tror man inte att man själv har positionen eller förmågan att göra något åt situationen. Tyvärr tror jag att det är ganska vanligt med en kombination av de här varianterna och att många dessutom skyller situationen på ”de andra”:
– politikerna förstår ju inte hur det ser ut i verkligheten!
– tjänstemännen har visst glömt att det är politiken som styr!

Att lämna behöver inte vara ett dåligt alternativ. Tyvärr är det ganska vanligt, skulle jag tro, att vi styrs av vad man ”bör” göra och inte av vad som känns rätt och ärligt. Att bryta upp från en situation som håller på att gå i diket kan kännas som att man sviker eller att man ger upp. Dessutom kan det innebära att man gör omvärlden besviken och arg eftersom man bryter mot förhoppningar och förväntningar om vad man borde göra. Men jag tycker att det finns ett ansvar att lämna om man känner att man inte kan gilla läget och om man tycker att man har försökt att ändra utan att lyckas. Min personliga erfarenhet av att lämna en situation som var på väg att kapsejsa fullständigt är en stark känsla av en frihet som jag inte riktigt förstod att jag hade, förrän jag tog steget och sa upp mig (någon gång kanske jag ska skriva om det här på min blogg).

Att försöka förändra är förmodligen det vägval som de flesta tänker vore det riktigaste av de tre, men som många samtidigt inte tror sig kunna lyckas med. Men att det inte skulle kunna gå att ändra motsättningar och bristande förtroende mellan politiker och tjänstemän till fokus och gott förtroende är fel. Däremot går det inte att ändra situationen genom att börja med att försöka ändra ”de andra”. Man måste jobba med sin egen inställning och sitt eget agerande. Tjänstemännen kan inte lasta politikerna för situationen och politikerna kan inte heller lasta tjänstemännen för det bristande förtroendet. Istället behöver jag som tjänsteman, om jag vill försöka förändra situationen och öka förtroendet, tänka mig in i mina uppdragsgivares situation (behov, oro, ambitioner). Och mina uppdragsgivare skulle på samma sätt kunna försöka föreställa sig vad mina behov är, för att jag ska kunna fungera väl. Men som sagt man kan bara ändra sin egen inställning.

Eller vad tror du? Kommentera gärna!

Annonser

From → Uncategorized

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: